Edvard Munch (1863-1944)
Månsken 1899
Edvard Munch suddade gärna ut gränserna för det inre och det yttre livet. Människans känslor reflekteras i naturen så att gestaltningen alltid blir något mer än bara ett landskap. Till exempel ska ”Skriet” inte gestalta en gastande varelse, utan det är naturens skrik, som han en gång tyckte sig uppleva genom en solnedgång. I Månsken verkar själva månskenet nästan få en mänsklig form. Detta holistiska synsätt var säkert en lika betryggande tanke för honom som det kan vara för oss idag:
- Från min ruttnande kropp ska blommorna växa och jag är i dem och det är evigheten.
Denna version finns att se på Thielska Galleriet i Stockholm.